Punk Royale

Stanley Milgram genomförde för 60 år sedan en serie banbrytande experiment som visade att vi människor är hopplöst utlämnade till kontextens kraft och lyder när auktoriteter säger åt oss att göra även obegripligt dumma saker. Experimenten bidrog då till att förklara tyrannregimers framväxt, idag hjälper de oss att förstå Punk Royale. ”Gapa!

”, skriker den typ endast cykelbyxklädda servitrisen för att överrösta eurotechnomedleyt. Alla gapar och in tjoffas en underbar, ömsint komponerad sked med hummer, tryffel och karljohan. ”Slicka!

” Alla slickar i sig oscietrakaviaren som i generösa mängder smackats på var mans handrygg. ”Drick!” Alla dricker en farligt kall vodka som serverats från bensindunk.

Hos kungpunkarna har varje attiralj som påminner besökarna om att de är på en gourmetrestaurang noggrant identifierats och förkastats, till förmån för allsköns energipumpande attribut (tänk rökmaskin, stympade dockor, spontanmaskerad). Den fullständiga överkörningen, alla kvällars fullt iscensatta show tillika husets ”avsmakningsmeny”, är en lång serie happenings där de gastronomiska inslagen så gott som genomgående består av utsökt fingerfood. Endast till köttet, som kan vara flankstek med fruset smörblad, kommer kniv och gaffel, vilket cykelbyxan ger en kärvt erfarenhetstung förklaring: ”Knivar är farliga här”.

Besökarna kommer från hela Europa (även om företagsgigg och grabbiga gäng blivit fler genom åren) och möter under ytan av slängig partypunk en genuin serviceupplevelse med en lyhördhet för vilka som pallar för trycket, vilka som vill delta och vilka som betraktar. Efter bullfestvickning med punsch börjar överkörningen ta slut och de som funnit sig fullständigt punka ur i experimentkammaren kan trösta sig med viss anonymitet eftersom alla mobiltelefoner varit kidnappade. Hatten av för punken – den tog servitrisen och sprang iväg med.